Beskrivning
Friedrich de la Motte Fouqué (1777–1843) levde under romantiken och hans verk bär en ovedersäglig prägel av denna litterära strömning. Många av romantikens författare hade täta vänskapsband med varandra och Fouqué var inget undantag. Till exempel var han med i E. T. A. Hoffmanns sällskap ”Serapionsbrüder” och i ramberättelsen till Hoffmanns novellsamling Die Serapionsbrüder figurerar han i lätt förklädnad bland andra ur brödraskapet – romantikerna lekte och levde på detta sätt gärna med och inuti sina alster.
I Galgmannen (1814) tar Fouqué upp ett uråldrigt mytiskt väsen nämligen alrunan, denna människoliknande växt som sades frodas på galgbackar, enligt vissa sägner närande sig på de hängdas sperma. Tyska folksagor var en av hans inspirationskällor. Alrunemotivet var omtyckt bland romantikens författare och Achim von Arnim, som hörde till Fouqués bekantskapskrets, låter i romanen Isabella av Egypten en alruna spela en otäckt kittlande roll. Fouqué väljer att innesluta sin alruna i en liten flaska som sedan i berättelsen får gå ur hand i hand och skapa skräck och elände bland dem vars händer griper efter flaskan och genom att kalla alrunan för galgman förtydligade han förbindelsen mellan alrunan och dess fosterjord galgbacken.
